Hederskulturen i Heberg utanför Falkenberg!

-"Fem minuter i trädgården." Orden sitter i benmärgen. Pappas order till mig och det var den friheten jag erbjöds under flera år. Och vad gjorde folk runt omkring? Nada. 
 
En kvinna vid namn Katarina skrev för några år sen att hon sett  mig gå likt "ett djur på savannen" i Heberg där vi bodde under några år. I trädgården vankade jag utmed häckplantorna av och an. Ingen undrade varför eller var jag var. Det gick alldeles utmärt att som "svenne" styra familjen lika hårt som vilken extrem islamist som helst. 
 
Pappas vapen var kontroll, våld, hot; skrämselpropaganda och han hade hela samhället dvs Falkenbergs kommun på sin sida. Tack som f-n Falkenbergs kommun och må ni få skörda vad ni sådde. Min farmor och faster såg till att hålla ryktet intakt och därmed bidrog de också till tystnadskulturen.
 
Man lade skulden på oss barn genom att inte bjuda in på kalas och etc för att framstå som "bättre" än sin son vs bror. Fastern bor kvar i stan och är förmodligen lika skadad som farsan eftersom hon inte har moral nog att höra av sig eller be om förlåtelse för det ständiga sveket. De kunde ha räddat oss men lät oss stanna kvar i det "brinnande huset."
 
Hon visste nämligen om att hennes bror slog frun och barnen. Dessutom var hon gift med en polis. Hon jobbade på apotek i stan och vill framstå som bättre än brorsan. Det kan jag förstå. Men att hon inte ingrep och anmälde eller hjälpte till är för mig totalt oförsvarbart. Det var ju barn det gällde. Och hon hade inga som helst problem med att jag var barnvakt åt hennes ungar när de var små.
 
Bara "familjehemligheterna" tystades ned vad allting lugnt. Men hon fick sorglig karma när hennes make drabbades av svår sjukdom. Jag tror fullt och fast på sådd och skörd. Man kan och får göra misstag. Det gör vi alla. Men att svika barn på det grymma sättet år ut och år in ger bad karma. Gud är ingen mes som jag brukar säga.
 
Jag var som sagt 3 år när jag såg min mor våldtas och slås blodig på samma gång. Hon låg lutad mot en tvättmaskin som vi hade på Fåborgsvägen i Falkenberg. Jag hörde ett skrik och sprang åt ljudets håll. Lilla 50 kilos mamma låg som en båge bakåt upptryckt medan pappa boxade henne i ansiktet med sina knytnävar (han brukade skryta över sina boxartalanger). Byxorna var nerhasade och jag såg hans ryggtavla. Han stötte sig in i mamma och blodet sprutade från hennes ansikte. Fin svensk man i arbetarklassen va! 😡
 
Och jag vet att min kompis Lenas morsa två trappor upp fick stryk av sin man också. Men min farsa var mer ihärdig tror jag. Så hur många kvinnor vågar berätta? Eller ska vi låta Gud ta itu med er också? För den som tiger samtycker. 
 
 För vi vet ju att många visste och vet men tystade ned.
 
 
Farsan var "beundrad" av andra psykopater på "Glasfiber."
 
En man vid namn Bosse (jag minns efternamnet också) kom hem till oss för att försöka uppvakta min syster. Jobbade på Glasfiber under min farsa och hade min psykopatiska far som "idol."
 
Han fjäskade för honom så att jag ville spy rakt ut. Sen dök aset upp som någon assistent på konfirmationslägret utanför Halmstad 1980 och hade våldsamt sex inne med någon diakonissa så att vi konfirmationselever hörde det. 😵 
 
Jag fick inte gå på skoldans (förstås), träffa kompisar, släkt eller vara utanför tomtens gränser. Så hyckleriet som utspelas i Sverige är rätt vämjeligt. Vi ska "tycka synd" om unga kvinnor som är offer för hedersförtryck från fjärran länder men vill egentligen bara sopa igen spåren efter förövarna som är födda här.
 
Jag hade grannar på Viktor Rydbergs väg i Falkenberg som ofta hörde och såg mamma slås blodig. Hennes solglasögon i December var ingen ovanlighet vam. Paret Eirefelt bodde bredvid och en kvinna vid namn Britt /fingerat,  visste att mamma misshandlades. 
 
Men hon var förtjust i sin "arbetskamrat", min farsa (yeah right). Och hennes man "Raffe"/fingerat,  berättade för mig en gång under en fest som jag som 13 åring anordnat att han hört och visste om att mamma misshandlats. 
 
När mamma dog i lungcancer 2004 skickade varken farmor eller faster en blomma ens till hennes begravning. Det var "hennes fel" att hon varit sjuk och fått ustå misshandel i 43 år. När min mor låg på dödsbädden frågade jag henne om hon mindes "första slaget." Det gjorde hon. På "Bräckevägen" när hon var 17 år och nybliven mamma hade pappa kommit hem från någon runda på stan och maten stod inte på bordet. Då small det. Släkten, staden och landet har tystat ned hennes smärta men också min. Och tänk en sån ödets ironi att Gud just utvalt mig att vara profet. Det lär smälla i Sverige! 
 
Och jag vet att många svenska föräldrar också fostrar sina döttrar och söner med samma slags sataniska krafter. Man förbjuder sina barn att träffa någon från andra grupper än den egna. Så vem försöker vi lura? 😡

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: