Ulf Tickans Carlssons farmor en pärla!

På Allévägen bodde den vänliga damen som blev min allra bästa vän.
 
 
Min barndom innehöll många ljusa stunder som bara väller fram när mörka minnen fått ta sin rättmätiga plats och gjort sitt. Falkenberg var en oas under några år och jag hade fantastiska vänner, grannar och upplevelser. 

Jag har alltid älskat människor och haft en stark social utåtriktad blick så därför brukade mina födelsedagar som liten flicka bestå av inbjudan till alla möjliga själar. Minns hur jag ett år hade bjudit in så mycket folk att mamma inte förstod hur vi skulle få plats i vår lilla lägenhet på Fåborgsvägen i Falkenberg. Men finns det hjärterum...
 
Och jag brukade som liten flicka smita ut till äldre människor för att i timmar sitta och lyssna på alla berättelser som de bjöd på. Men min allra bästa vän var en äldre dam som bodde i samma trappuppgång. Dit gick jag ofta.
 
Hon var en underbart tålmodig kvinna tillika bordtennislegenden Ulf "Tickan" Carlssons farmor.
 
Hos henne på Allévägen satt jag ofta och hon var alltid så snäll. Hennes make hette Robert och sonen Alf bodde hemma fast han var rätt "gammal" ansåg jag som liten flicka. -Ska han inte gifta sig brukade jag fråga och hon skrattade alltid åt mitt huvudbry.
 
Varje vecka brukade den vänliga damen som jag tyvärr tappat namnet på (skäms för att hennes namn sluppit ur minnet) bjuda på danska bröstkarameller som stod i en skål på ett skåp i vardagsrummet och hembakat förstås.
 
Vi satt ofta i det lilla köket som hade fin utsikt och hela hon fullkomligt brann av kärlek, tålamod och uppriktig omsorg om mig. Först i vuxen ålder fick jag veta att hon också var den kände bordtennisspelarens farmor. Det var inget hon någonsin skröt om eller berättade. 
 
Sen åkte hon på gymnastik en gång i veckan och har varit en förebild utan att hon någonsin fick reda på det. Hon är i himlen och ibland tänker jag på hennes goda hjärta. En ängel som fattas mig och flera. Vi behöver hylla de goda människornas godhet, inte sant?
 
 

Helande sker hela tiden i namnet Jesus!

 
 
-Tror du verkligen att Jesus gick på vattnet? (Hånskratt). 
 
Nej jag VET att han gjorde det. Hela mitt inre är fullt och fast övertygat om det. 
- Är du inte klok? 
- Vis om man frågar vissa 🤣
 
Jag har nämligen "gått på vattnet" så många gånger i mitt liv att tvivel icke göre sig besvär. Omöjliga fall är Guds specialitet. Otaliga gånger har jag "räknats ut" av människor som sen fått komma på skam. Inte för att jag har varit märkvärdigare än somliga och vissa utan p.g.a Guds löften i Bibeln. De håller nämligen och skulle jag enbart vandra i det naturliga hade jag sjunkit som en gråsten för länge sen. Det finns övernaturligt naturligt liv att leva!
 
När människor får höra en liten del av allt jag har gått igenom ser de ut som fågelholkar. Många vet att mitt liv är kantat av tecken, under och regelrätta mirakler. 
 
När min son drabbades av astma 2001 sade läkarna i Lund att detta skulle vara permanent. Man satte in adekvat vård och skötte honom bra, men jag ville se mirakel. Hans pappa och jag blev "stamgäster" på Lunds akademiska sjukhus. Underbara människor som gav vår son den allra bästa hjälp man kunde få och ändå var han dödssjuk många gånger. Alla som besökt sjukhus ofta vet att personalstyrkan byts ut ständigt vid alla olika pass.
 
Sonen hade varit så akut sjuk så många gånger att vi till sist kändes igen av hela barnaakuten i Lund.
 
Vi stod där i hissen med sonen svårt sjuk i våra famnar. Efter lång tid med olika "Inläggningar" fick vi hem andningsmaskin och min lille gosse satt där med sitt lockiga hår och kämpade med att få luft i sina lungor.
 
Ibland på sjukhuset syresatte han så dåligt att personalen såg mycket allvarliga ut. Vi visste att hans liv flera gånger balanserade på en skör tråd! En Peter Meyer var fantastisk under denna svåra period. Gud samarbetar med läkare och vårdpersonal. 
 
En förskola i Lund vägrade säga åt personalen att inte röka i närheten av min pojke och han kunde därför sällan vara där. Till följd av alla mediciner fick han blåmärken som biverkning. Detta berättade personalen för oss när vi blev bekyrmade över de små märkena som lätt uppstod på vår pojkes kropp. Vi trodde kanske att han ramlat på försolan som brast i sin omsorg.
 
Mitt i all oro kring vår son anmälde förskolan OSS för "misshandel" efter att vi anmärkt på rökningen. Så nog var prövningen svår, tuff och utdragen. Läkare gick upp och stöttade oss och berättade om blåmärkena. Men att bli OSKYLDIGT ANKLAGAD är något kristna tyvärr ibland blir utsatta för. Men även för det finns det löften. Jesaja 54:17 säger exempelvis, "Inget vapen som smids mot dig skall ha framgång, och varje tunga som upphäver sig mot dig skall du i domen döma skyldig", Amen.
 
Guds ord är sanning och jag stod på det. Genom Jesu sår är min son helad bad jag trevande....
 
sen började jag be dag och natt. Guds Ande visade mig till en förskola i Lund (Messiasförsamlingen) och två personal Eva och Björn som var kristna tog min son under sina vingars beskydd. Varje morgon under ett år bad personal och barn för min son på "morgonstunden".
 
Exakt ett år senare slog läkarna ut med händerna och fick ERKÄNNA att mirakel skett med sonen. Han blev helt friskförklarad 2005 och har varit frisk från astma sen dess, PRAISE THE LORD!
 
Så här kan jag fortsätta i dagar. Gud har varit trofast och rättfärdig. Hans kärlek har omslutit mig på alla sidor. Och när jag har ropat till Honom i stor nöd har han svarat. Vill folk inte tro på Gud så får de skylla sig själva 😘
 
Är det en dans på rosor att vara Jesus följare? Självklart inte! Att påstå att det kristna livet är enkelt är en lögn. Men utan Jesus kan man aldrig lösa vissa ekvationer hur mycket vetenskap man än inmundigar. Guds slags vishet innehåller båda faktakunskaper såsom vetenskaper och gudomliga sanningar. En oslagbar kombo! 
 
Läkare och professorer inom läkarvetenskapen brukar inte helt sällan berätta om hur de samarbetat med Gud.
 
Bara för att politiska system ser Jesus som fienden innebär det inte att hans kraft och arv inte lever kvar i alla oss om har tagit emot honom i våra hjärtan. Vi är bärare av Kristi vishet, kunskap, läkekraft och nådabudskap.
 
Bergspredikan där Jesus (Matt 25) förkunnade för människor från just ett berg lärde alla kristna för alla tider hur vi måste gå ut i hela världen för att predika Evangelium.
 
Inte för att en dömande Gud med grått skägg befaller så utan p.g.a Kärleken till vår nästa som Jesus bevisade genom verket på Golgata/korset.
 
Ty så älskade Gud världen att han gav oss sin enfödde son Kristus Jesus! Det mina kära läsare är nåd och kärlek i sin absolut renaste form.
 
Vad har Jesus med "religon" att göra? Ingenting! Han var och är en levande person i gudomen som genom kristna som har tagit emot honom i HJÄRTAT fortfarande vandrar omkring på jorden och botar sjuka, kastar ut onda andar, ge blinda sin syn och uppmuntrar nedstämda och fattiga! 
 
Joh 3:16-21
 

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud."

 
 
 

Förbjud inte tiggeriet

Jag anser inte att vi ska förbjuda tiggeriet men sätta gränser för hur det får se ut.
 
Häromdagen när jag och mina barn hade handlat satte vi oss utanför affären och njöt tillfullo av vårsolen. Några meter bort satt en man och tiggde. Folk gick förbi och några tittade hastigt till men de flesta vända bort sina huvuden och låtsades att mannen inte var där. Han hälsade på alla som gick förbi och ingen gav en slant i muggen. 
 
Jag bad tyst inom mig själv och frågade HERREN hur jag skulle göra. Rätt omgående kom svaret, 
 
-"Hur vet du att inte just denne man är utsänd av Gud för att pröva hjärtan och njurar". Gudsfruktan fick mig att skämmas lite så jag bad min son att gå fram till mannen med några kronor då jag hade ont i mina egna ben och inte förmådde gå. Den tiggande mannen sken upp för det lilla och vände sig till mig och tackade med en gest.
 
Våra ögon möttes och vi log båda två respektfullt mot varandra. Jag ville inte få honom att känna sig underlägsen på något sätt, tvärtom var det en uppmuntran från "himlen". 
 
På nytt frågade jag Den Helige Ande om vägledning och urskiljning. Kronorna hade jag haft över i fickan men tanken på att jag skulle ge mannen en hundralapp kom starkt i mitt sinne.
 
Den sved lite mer för en ensamstående mor. Men jag rådfrågade min kloke son också som bekräftelse på min tanke och han förnimmde samma sak. Kan man ge nyanlända lägenheter, körkort, utbildningar och busskort måste man kunna ge en krona i en tiggares mugg tänkte jag som hastigast. För vem är jag/vi att skilja ut människor p.g.a härkomst och inte hjärta.
 
Det började blir varmare ute och mannen hade en mössa på sig och förmodligen hade han suttit på sin plats utanför butiken hela dagen. Min son försvann in i affären för att ta ut pengar. Jag satt kvar och iakttog mannen på håll lite försiktigt. Unga människor främst och välbärgade med många välfyllda kassar kom och gick utan att ge mannen så mycket som en krona i den lilla trasiga pappersburken han höll fram med sina kupade händer.
 
Så kom en yngre kille och lade några mynt i koppen och mannen visade på nytt genuint tacksamhet med medföljande gester.
 
Bildarkiv som inte har med texten att göra.
 
 
Jag hade köpt 10 burkar cola zero och gav mannen en i mitt "överflöd". Han tackade ödmjukt och jag såg hur han behövde varje droppe. (jag är ingen hjältinna och vill inte uppfattas som en sådan bara ge min syn på saken).
 
Så kom orden, -vem är jag eller du att döma? Vi måste bedöma VARJE enskild individ och känna in vad som är rätt i stunden. Ingen av oss har rätt att sätta oss på några höga hästar. Gud har behag till BARMHÄRTIGHET och inte till offer. Att ge är någonting högst naturligt, och vi måste bara lära oss "givandets konst". 
 
Sen gick min son fram och böjde sig varsamt ned till mannen och gav honom sedeln så att inte alla andra skulle se och en stor tacksamhet infann sig över hela mannens kropp och själ.
 
Sonen pekade mot skyn och samtidigt utbrast de båda, -Jesus på spanska. Den tiggande mannen förstod att gärningen var gudomlig mer än mänsklig och vår lilla familj gick därifrån en lärdom rikare. För vem vet om vi inte prövas som folk och land för just denna tid. Vi vet aldrig vad morgondagen har förberett för oss.
 
Sen tänkte jag att denne man kanske en dag räddar någon annans liv för att han själv mötte nåd och barmhärtighet. Och hur kan någon av oss kräva att vi ska få hjälp när nöden tränger sig på om vi inte också har sått i alla slags människors liv? 
 
Vi ska absolut sätta gränser och inte vara uttagsautomater för någon. Och det får inte vara nostalgi och känslor som avgör huruvida vi ger eller ej.
 
Men att FÖRBJUDA givandet är lika fel som att slösa. Allting måste få vara tillåtet men allting är inte nyttigt. Genom att skilja på rätt och fel, sant och falskt lär vi oss att bli bättre människor, ikke sant? 
 
Jag har valt att berätta om denna händelse då jag i flera år känt ambivalens inför tiggeriet. Det här är min och familjens upplevelse och vi har respekt för att alla inte delar dessa. Dock ber vi att människor ska se att ingen av oss är perfekta (inte vi heller) och att man ibland behöver hjälp utifrån. Att sätta tiggeriet i system lönar sig inte, men att förbjuda det känns allt annat än medmänskligt. 
 
Mark 14:3-9
 
Me­dan han var i Be­ta­nia och låg till bords hem­ma hos Si­mon den spetäls­ke kom en kvin­na med en flas­ka dyr­bar äkta nar­dus­bal­sam. Hon bröt upp flas­kan och häll­de ut allt­sam­mans över hans hu­vud.Några blev förar­ga­de och sa­de till varand­ra: ”Vil­ket slöse­ri med bal­sam. För den ol­jan ha­de man ju kun­nat få mer än tre­hund­ra de­na­rer att ge åt de fat­ti­ga.” Och de gräla­de på hen­ne. Men Je­sus sa­de: ”Låt hen­ne va­ra! Varför gör ni hen­ne led­sen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fat­ti­ga har ni all­tid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni in­te all­tid. Hon har gjort vad hon kun­de. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till be­grav­ning­en. San­ner­li­gen, öve­rallt i värl­den där evan­ge­li­et förkun­nas skall man också berätta vad hon gjor­de och kom­ma ihåg hen­ne.”